Submit your work, meet writers and drop the ads. Become a member
Paulo May 2018
Marahil ikaw ang mabisang gamot
Na laging naka ngiti at ang noo'y naka kunot
Sana'y lagi kang ganyan at hindi malungkot
At sa dibdib ay wag magtanim ng anumang poot

Pagkat bakas sa iyong mata ang kalungkutan
Na tila dulot ng nakaraang paglisan
Ako'y nagagalak dahil sa iyong katapangan
Na para bang kaya **** harapin ang kinabukasan

"Galingan mo pang lalo" yan aking sambit
Dahil alam kong pangarap mo'y malapit mo ng makamit
Pag aaral ng ukol sa ngipin ay hindi madali
Pero pag-papangiti mo sa ibang tao'y talagang wagi

Para sa ilang araw na walang tulog
Para sa isip **** determinado't may pagsisikap
Kapit lang.
Dahil balang araw ikaw'y makaka ahon
Sa lula ng pasan **** panahon

Nais kong malaman mo'y ako'y galak
Sa ugali **** taglay at sa mga tawa **** walang humpay
Asahan **** sa iyong paglalakbay na lagi akong naka gabay
At unang ngingiti sa iyong tagumpay

At para sa puso **** marupok na minsan ng nauntog
Nawa'y mahanap na nya ang sariling tuldok
Dahil ang nais ko lang naman ipabatid
Ay kung gaano kasarap mahalin at magmahal ng solid
Desde ahora, como una partida verificada lejos,
en funerales estaciones de humo o solitarios malecones,
desde ahora lo veo precipitándose en su muerte,
y detrás de él siento cerrarse los días del tiempo.

Desde ahora, bruscamente, siento que parte,
precipitándose en las aguas, en ciertas aguas, en cierto
océano,
y luego, al golpe suyo, gotas se levantan, y un ruido,
un determinado, sordo ruido siento producirse,
un golpe de agua azotada por su peso,
y de alguna parte, de alguna parte siento que saltan y salpican estas aguas,
sobre mí salpican estas aguas, y viven como ácidos.

Su costumbre de sueños y desmedidas noches,
su alma desobediente, su preparada palidez,
duermen con él por último, y él duerme,
porque al mar de los muertos su pasión desplómase,
violentamente hundiéndose, fríamente asociándose.
Pensativo estaba el Cid   viéndose de pocos años
para vengar a su padre   matando al conde Lozano;
miraba el bando temido   del poderoso contrario
que tenía en las montañas   mil amigos asturianos;
miraba cómo en la corte   de ese buen rey Don Fernando
era su voto el primero,   y en guerra el mejor su brazo;
todo le parece poco   para vengar este agravio,
el primero que se ha hecho   a la sangre de Lain Calvo;
no cura de su niñez,   que en el alma del hidalgo
el valor para crecer   no tiene cuenta a los años.
Descolgó una espada vieja   de Mudarra el castellano,
que estaba toda mohosa,   por la muerte de su amo.
«Haz cuenta, valiente espada,   que es de Mudarra mi brazo
y que con su brazo riñes   porque suyo es el agravio.
Bien puede ser que te corras   de verte así en la mi mano,
mas no te podrás correr   de volver atrás un paso.
Tan fuerte como tu acero   me verás en campo armado;
tan bueno como el primero,   segundo dueño has cobrado;
y cuando alguno te venza,   del torpe hecho enojado,
hasta la cruz en mi pecho   te esconderé muy airado.
Vamos al campo, que es hora   de dar al conde Lozano
el castigo que merece   tan infame lengua y mano».
Determinado va el Cid,   y va tan determinado,
que en espacio de una hora   mató al conde y fue vengado.
La vida, esta vida
me placía, su instrumento, esas palomas...
Me placía escucharlas gobernarse en lontananza,
advenir naturales, determinado el número,
y ejecutar, según sus aflicciones, sus dianas de animales.

Encogido,
oí desde mis hombros
su sosegada producción,
cave los albañales sesgar sus trece huesos,
dentro viejo tornillo lincharse el plomo.
Sus paujiles picos,
pareadas palomitas,
las póbridas, hojeándose los hígados,
sobrinas de la nube... Vida! Vida! Esta es la vida!

Zurear su tradición rojo les era,
rojo moral, palomas vigilantes,
talvez rojo de herrumbre,
si caían entonces azulmente.

Su elemental cadena,
sus viajes de individuales pájaros viajeros,
echaron humo denso,
pena física, pórtico influyente.

Palomas saltando, indelebles
palomas olorosas,
manferidas venían, advenían
por azarosas vías digestivas,
a contarme sus cosas fosforosas,
pájaros de contar,
pájaros transitivos y orejones...

No escucharé ya más desde mis hombros
huesudo, enfermo, en cama,
ejecutar sus dianas de animales... Me doy cuenta.
janessa ann Apr 2018
do you ever look back on a certain time in your life where you were so happy, that looking back on it now it feels like a dream.

Spanish version:

un pensamiento
¿Alguna vez has mirado hacia atrás en un momento determinado de tu vida en el que estuviste tan feliz, que mirando hacia atrás ahora se siente como un sueño?
ALL THE TIME!!!!!!!
:)
English:

You know what the most painful slap is? Not the slap of a hand, quick and sharp, the kind that leaves a mark you can wash off. No… the real slap is reality itself. Cold. Unforgiving. Merciless. The kind that hits when you’re standing tall, thinking you’re invincible, and suddenly the world yanks the rug out from under you.

I finally realized just how cruel life can be when you have no money. Suddenly, everywhere you go, everything you touch, every single step you take, every decision you make… it has a price. Every dream you nurture, every plan you hatch… all of it comes with a tag: “paid in cash or not at all.” And you realize… you don’t have it. Not today, not tomorrow, not maybe even ever.

It’s a slap that leaves no bruise on your skin, but one that bruises your soul. It hits in ways you never imagined. You feel it in your chest, in your gut, in the hollowness of your pockets and the heaviness in your hands. Talent alone doesn’t matter. Effort alone doesn’t matter. Desire alone doesn’t matter. You can be brilliant, hardworking, relentless—but without money, the world doesn’t even see you.

And yet… maybe the cruelest part isn’t just for you. Maybe the hardest truth is that there are so many who live like this every day, who wake up hoping, who try, who fight—and still the world turns its back on them. You look at them and feel that shared ache, that collective bruise on the soul. You realize you’re not alone in this, and yet… that doesn’t make it hurt any less.

The truth stares at you from every corner. The café you wanted to sit in, the bus you need to ride, the dreams you want to chase… all of it demands what you don’t have. And suddenly, the illusion of freedom, the idea that life will reward the good and the hardworking… it shatters. You feel small. Invisible. Replaceable. And in that moment, your heart reaches out silently to everyone else who’s been knocked down the same way.

And it hurts. Oh, it hurts like nothing else. Because as you grow up, as you learn, as you fight, you realize that life isn’t fair. That life doesn’t bend for anyone. That even the brightest soul, the fiercest heart, the most daring spirit… if it’s not backed by money, it’s treated like it’s worthless.

But maybe… maybe this is where courage is born. Maybe this is where survival is forged. You learn to fight with what little you have. You learn to be clever when the world tries to crush you. You learn to stockpile knowledge, to sharpen your instincts, to build strength from scraps. And maybe, just maybe, in this shared struggle, you find empathy—for yourself, for others, for anyone who’s ever felt invisible, unheard, unseen.

Because one day… one day, even if reality keeps slapping you down, even if the world seems determined to keep you small, you will rise. And in rising, you carry with you the memory of those bruises—not as shame, not as weakness—but as proof that you survived. You will rise and take what you’re owed—even if it’s a place the world tried to deny you.

Life is brutal. Life is unfair. Life is relentless. But in its cruelty, it teaches you to endure. In its coldness, it teaches you to become sharper, stronger, harder. And maybe… maybe one day, that slap that once broke you will be the very thing that allows you to extend a hand to someone else, the way someone once needed to reach for you.

Because empathy doesn’t soften reality—it strengthens you. And it reminds you that no one has to face it alone.

Tagalog version (mas dama mo trust me):

Alam mo ba kung ano ang pinaka-masakit na sampal? Hindi yung sampal ng kamay—yung mabilis at matalim na minsang nag-iiwan ng marka na kusang nawawala. Hindi… yung tunay na sampal ay yung hatid ng realidad. Malamig. Walang awa. Matigas. Yung biglang hihila sa’yo mula sa pedestal mo, at ipapakita sa’yo na ang mundo… hindi ito nag-aalaga sa mga pangarap mo, sa talento mo, sa sipag mo.

Na-realize ko lang kung gaano kasakit ang buhay kapag wala kang pera. Bigla kang maiiwan sa gitna ng lahat, at bawat hakbang mo, bawat desisyon mo, bawat pangarap na pinanghahawakan mo… lahat may presyo. Kahit saan ka tumingin, kahit anong subukan **** gawin—lahat may paalala: “Pera lang ang sagot.”

At masasampal ka. Hindi sa balat, kundi sa puso, sa tiyan, sa kaluluwa. Ang galing mo, ang sipag mo, ang ambisyon mo… hindi mahalaga kung wala kang pera. Parang mundo’y hindi ka nakikita, parang wala kang karapatan.

At siguro… pinakamalupit sa lahat, hindi lang para sa’yo ito. Maraming tao ang ganito ang dinaranas bawat araw. Gumigising, nagsusumikap, nangangarap… pero tinitiis ng mundo na sila’y hindi pansinin. Ramdam mo ang sama ng loob nila, ramdam mo ang sakit… at kahit ramdam mo na hindi ka nag-iisa, hindi pa rin nababawasan ang kirot.

Lahat ng paligid mo, kahit simpleng kape, kahit bus na sasakyan mo, kahit mga pangarap na pinapangarap mo—lahat may presyo. At bigla, naiinip ka sa ilusyon ng kalayaan, sa paniniwala na ang sipag at kabutihan ay gagantimpalaan. Parang napakaliit mo. Parang wala ka. Parang napapalitan. At sa sandaling iyon, naiisip mo rin ang lahat ng tao na natapakan sa parehong paraan.

Masakit. Sobrang sakit. Kasi habang lumalaki ka, natututo ka, nakikipaglaban ka… malalaman mo na hindi patas ang buhay. Hindi ito yumuyuko para sa kahit sino. Kahit gaano ka-katalino, kahit gaano ka-tapang, kahit gaano ka-determinado… kung wala kang pera, parang wala kang halaga.

Pero siguro… dito nagsisimula ang tapang. Dito rin natututo kang makipaglaban sa kaunting mayroon ka. Natututo kang maging matalino kahit sinusubok ka ng mundo. Natututo kang mag-ipon ng lakas, ng kaalaman, ng karanasan. At siguro, sa parehong hirap na ito, natututo ka rin ng empatiya—para sa sarili mo, para sa iba, para sa sinumang nararamdaman ang invisibility at kawalang-pansin.

Dahil darating din ang araw… darating ang araw na kahit patuloy kang binabagsak ng realidad, kahit ang mundo’y tila ayaw kang makita, babangon ka. At sa pagbangon mo, dala mo ang alaala ng mga sugat—hindi bilang kahinaan, kundi bilang patunay na nakaligtas ka. Babangon ka at kukunin ang karapatan mo—kahit pilit itong itinanggi sa’yo ng mundo.

Brutal ang buhay. Hindi patas. Walang awa. Pero sa kabagsikan nito, natututo kang tiisin. Sa lamig nito, natututo kang maging matatag. At siguro… darating ang araw na yung sampal na minsan ay bumagsak sa’yo, ang siyang magtuturo sa’yo na mag-abot ng kamay sa iba, kagaya ng mga taong minsang dapat umabot sa’yo.

Dahil ang empatiya… hindi nagpapalambot ng realidad. Pinapalakas ka nito. At pinapaalala sa’yo na hindi kailangang harapin ito nang mag-isa.

— The End —